liverpoolflickans

Jag önskar att jag inte var tjej. Någonstans på vägen fick vi inte bara bröst utan också en underlig egenskap av att försöka tolka och läsa in i saker som kanske borde lämnas oanalyserade. Precis som storleken på brösten så varierar detta beteende i styrka från person till person, och jag är olycklig nog att blivit en av de värst drabbade. Har väl dubbel-D i '"läsa mellan raderna"-syndromet. 
   Alla tjejer som läser kommer förstå vad jag pratar om. Någon gång har alla legat vaken på natten och ältat samma sms eller samtal om och om igen i hopp om att hitta någon ny substans. Jag skrev "godnatt handsome", han skrev "godnatt :)", i den farliga världen av analyserande betyder det "jag tycker du e snygg" med ett svar av "tack ,men nej tack". Var det verkligen så han menade? Man kan ju inte lika gärna fråga rakt ut utan att tas som ett emotional freak. Så man får väl ligga och vänta på det där smset som aldrig kommer, "Jag vill inte prata med dig längre." Timmar blir till dagar och det känns som att varje minut bara är jätte lång och jobbig. Varför vill han inte prata med mig? Vad har jag sagt/gjort för fel? Fy fan för att analysera ihjäl allting tills det bara består av micro-korn av misär. Hade man behållit det i sin helhet hade man kanske sett att allt är precis som det brukar vara och inget alls är förändrat, men rädslan av att det faktiskt har det, rädslan av att man faktiskt sagt eller gjort någoting dumt, gör kanske att man ser saker som inte finns? Hur det än är så har jag bestämt mig för att nu får det vara nog. Jag tänker inte analyserna. Jag tänker inte skicka dumma sms där det står "hej:)" men som egentligen betyder "vill du fortsätta prata med mig?" för om personen man komminucerar med inte förstår frågan kanske den inte kan svara. Och då blir allt pannkaka.
   Så jag ska sitta här. Jag ska inte tänka. Jag ska bara vänta. Leva på fakta. Smsar han mig vill han snacka. Punkt.
   Här är några väldigt sanna rader jag ska börja leva efter. Den som lyckas är nog den lyckligaste personen på denna jord.

 Jag har så mycket jag vill säga. Så många ord och tankar och känslor men inget vill komma ut på papper utan att verka fel. Vissa saker går inte att beskriva. Som den plötsliga men behagliga elchocken som verkar så igenom kroppen när man möter en speciell persons blick.
   Jag fösökte börja skriva om attraktion men det föll platt. Jag kom på att det är alldeles för komplicerat och inget jag egentligen vill förstå mig på eller gräva i. Man förstår redan alldeles för mycket i denna värld. Vore det inte skönt att kunna titta upp på natthimlen och se gnistrande diamanter  och bara förundras av deras skönhet utan att egentligen veta vad det är för något? Vissa har som jobb att göra det varje kväll men tror du de ser något vackert eller ser de gasmoln och kalla stenklumpar? De är allt för fokuserade på att hitta svar att de inte ser skönheten i frågan.
   Men nog om det. Jag ville egentligen prata om honom. Han med den blå kameran. Egentligen har jag ingen aning om vilken färg hans kamera har, om han ens har någon kamera alls. Men för några månader sedan hade jag en dröm. Jag drömde om honom. Att jag åkte buss och han åkte i bil bredvid och vi kollade på varandra. Han märkte mig. Och inte bara det, han tyckte om mig tillräckligt för att gå på bussen och börja prata med mig.
   Jag kommer inte ihåg så mycket av drömmen längre. Det enda jag kommer ihåg tydligt var att han hade en blå kamera. En helt knallblå liten kamera som han gav till mig att ta hand om.
   Jag vaknade nästa dag och önskade så mycket att jag nästan fick ont att den där drömmen hade varit sann. Att vi faktiskt fått kontakt på riktigt. Men såklart inte. Tillbaka i verkliga livet var det där bara vad det just varit, en dröm. Jag var lika okänd för honom som vilken annan blåögd flicka som helst.
   Men nu mina vänner, månader senare, kan jag se tillbaka med ett skratt. Saken är den att han har märkt mig. Och vi har fått kontakt. Vad det betyder vågar jag bara hoppas på i den mörkaste lilla hörnet av mitt hjärta men jag vågar säga att min dröm har sånär på blivit verklighet. Så varför inte anta att han har den där blåa lilla kameran på riktigt också? Och att han en dag kommer ge den till mig....



Har han ett namn? Jomen visst. Hubbabubba...

Det finns saker man bara inte gör. The big NoNo's. Det är ingenting som står i lagboken, ingenting man blir bestraffad för men ändå är det någonting inom en som hindrar en från att göra vissa saker.
  Som idag på bussen. Det satt en tant längst fram. Hon hade sin ljusblåa resväska från innan jag föddes med sig, ett huckle på huvudet för att skydde sig mot regnet och som fick henne att likna kommandoran i Emil i Lönneberga och två röda rosor i handen. Jag blev så nyfiken. Hela hennes atmosfär sa att hon hade en historia att berätta. Jag ville veta varför. Varför satt hon där med två rosor? Två röda rosor hon vägrade släppa ur handen. Just två. Och varför resväskan? Vart var hon påväg? Vad rymde hon ifrån? 
   Men hur mycket jag än ville veta så frågade jag inte. Klart inte. Man pratar inte med främlingar. Man kräver inte att få veta en random persons historia. Eller hur? It's a NoNo.
   Det finns andra saker som jag också upplevt de senaste dagarna men då handlade det inte om någonting jag ville gör men inte gjorde för "det gör man inte", nej detta handlar om människor som gjort ett NoNo och hur konstig situationen blev. 
   Jag och min kusin kollade på fotboll på Nya Gamla Ullevi och behövde gå på toa. Det är inte precis ljudisolerat på de där allmäna toaletterna så när den lilla högljudda killen kommer in med sin farmor hörs det ganska tydligt hur otålig han är och hur irriterande det var att alla toaletterna var upptagna. Jag hörde även hur min kusin spolade, låste upp och möttes av den lilla killens NoNo fråga: "Har du kissat eller bajsat?" 
   Jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig, min kusin flabbade häpet till och den lilla killens farmor gav honom en förfärad tillsägelse. "Det är lugnt, jag har kissat" svarade min kusin skrattande. 
  Nästa NoNo är något jag hoppas att ingen får uppleva någonsin. Jag tänker inte berätta vem som fick höra det men det var hans/hennes mormor som efter ett mindre bråk slängde ur sig "Jag tycker synd om [mammans namn] och [pappans namn] som har en son/dotter som dig!". Jag blir ARG.
   Så för att sammanfatta så finns det väl kanske olika sorters NoNo's. Några finns till för att inte folks känslor ska bli sårade, några finns till för att undvika awkward situationer och andra önskar vi bara inte fanns för allt skulle bli så mycket mindre stelt då. Men de har väl en funktion med. Vad skulle det vara för värld om vi bara fick göra och fråga vad vi ville hela tiden. Vissa NoNo's kanske finns för att fantasin får för lite motion i dessa dagar då vi vet allt om allt och lite till. Men vad vet jag? :)

Mycket  flum det blev idag. Tycker ni ska kolla in några citat av Lao-Tse, en mycket vis man.

Igår fick jag en regndroppe på näsan. Min första tanke var att någon råkat spotta på mig men den teorin avskrevs snabbt när jag insåg att jag var ensam. Min nästa tanke blev då att det måste ha droppat från taket på affären jag just gått ut ur. Inte förens droppe nummer två och tre landade på mig insåg jag att det faktiskt regnade.
   Det är sjukt hur främmande tanken kändes för mig. Vårsolen hade strålat från en klarblå himmel i nästan en vecka konstant, för mig var regn något hemskt väder som kanske skulle komma och besöka oss på sommaren men absolut inte nu, tanken kändes absurd bara samma morgon.
   Jag hade föreställt mig i mitt huvud hur väderförändringen skulle gå till. Från dag till dag skulle det bli ett par fler moln på himlen och kanske efter en vecka bli helt igenmulet. Efter några mulna dagar skulle regnet och kylan hänga i luften och efter ytterligare ett par depprimerande dygn skulle dom första stora dropparna falla från skyn. I min fantasi skulle förvandlingen ta ett par veckor, i verkligheten tog det en dag.
    När jag cyklade hem och kände den där välkända lukten av blöt asfalt man bara känner på sommaren funderade jag lite på hur snabbt saker egentligen förändras omkring oss. Kan vi verkligen hänga med?
  Jag pratar om livet, om individen. Det tar bara ett ögonblick att möte den person man kommer spendera resten av sitt liv med, en sekund att bestämma sig för att göra någonting dumt som kan bli slutet på en relation och en minut att inse att man inte står ut med den person man stått bredvid en i flera år. Det liv man håller kärt på morgonen kan se helt annorlunda ut när man lägger sig ner för att sova på kvällen. 
  Saker förändras. Fort. Och det är inget vi kan göra åt det. Ifall något ändras till det bättre är det bara att tacka och ta emot. Ifall något förändras till det sämre får man work though the pain och vänta på bättre tider.
   Eftersom det är så lätt att förlora fotfästet på bara några ögonblick går kanske många omkring och är rädda för att göra just det. Jag brukade gå omkring och oroa mig för allt möjligt obehagligt jag visste väntade mig i framtiden tills jag förstod att man måste leva i nuet och uppskatta ögonblicket. När jag tänker och oroar mig för mycket för saker som ska hända brukar jag fråga mig själv "Just nu i denna sekund, är du glad?"
   De allra flesta gångerna har svaret blivit "Ja".

En liten ynka lektion kvar och sen är det påsklov! Imorgon rövar min ondsinte brorsa bort datorn över hela helgen för han ska på LAN (oj så cool) så nu tänkte jag använda den intensivt mycket.
  Men ja imorgon blir det då officiellt PÅSKLOV! Gud va härligt! Fram med alla kycklingar, fjädrar, ägg och allmäna dekorationer färgade i solgult! Jag vet inte vad det är som är fel på mig men jag bara älskar jul, påsk och midsommar. Kanske för att man då känner på riktigt att nu är julen/våren/sommaren verkligen här, officiellt liksom (kul att jag måste använda det ordet hela tiden när jag  inte ens vet hur det stavas :P). 
  Men våren är verkligen här nu. Man kan faktiskt gå utan jacka, får äntligen använda sina solglasögon utan att ses som ett miffo och bara allmänt gå runt och schteka sig (något jag gör mycket ofta), vilket känns för jävla underbart! Man blir så glad!!! 
  Var ute och åkte inlines med min mamma idag. Jätte gulligt ^^. Hon såg ut som bambi på hal is i början och tvingade mig att åka ner före henne i alla nerförsbackar och ta emot henne. Men mot slutet gick det mycket bättre. Kul bara att hon fick de inlinesen som rullar mer än mässings-jordgloben i Rosa Pantern och jag fick slita som ett djur för att hålla samma tempo i uppförsbackarna. Men ingen har väl dött av lite motion ^^? (jo, jag vet, säkert några, men bildligt)

  http://gossipinajar.blogg.se <--- click it, read it, love it

  Ska surfa järnet nu sista timmarna innan datorn rymmer bort. Haregött haaaj!

Jag måste ha ett sommarjobb. Verkligen måste. Det finns inget annat alternativ. Därför sitter jag här nu och skickar ut mitt CV (helt nyrenoverat) på random till tjänster i Grebbestad och Strömstad utan större hopp. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig till de platser jag ansöker till, men känner bara halv-jummet för dem ändå så det kanske inte spelar någon roll.
   Önskar att jag hade kunnat söka till tjänster med mer realistiska avstånd dit man faktiskt kan ta sig inom en timma med buss men tyvärr är sanningen sådan att det inte finns. Frågade i närbutiken idag efter att ha köpt bröd (vad bara tvungen att påpeka att det var bröd jag köpte och inget onyttigt vilket ofta är fallet. Kände mig otroligt vuxen). Det blev lite konstig stämning. Efter att ha fått refusal kunde jag inte gå därifrån eftersom jag hade lite problem med att lägga ned brödet i påsen så blev såndär awkward stämning där båda bara kollade på varandra utan mer att säga och kände sig obekväma. Ett stapplande samtal om hur svårt det är att hitta jobb i dagens samhälle "räddade" situationen. Hatar sånt. 
   Förövrigt ligger Liverpool 2:a i tabellen vilket förgyller min tillvaro något otroligt!! Manchester United innehaver för tillfället första placeringen. Fjollor. Men att Liverpool vann över dem med 4-1 för exakt 2 veckor, 3 dagar, 2 timmar och 56 minuter sedan kommer jag leva på för all framtid!

  

 (Du undrar varför och det ska jag svara på. För att du var en idiot och ett jävla äckel. För att du gick bakom ryggen på mig och sedan ljög om det. Jag kan aldrig mer i hela mitt liv lita på dig och du är inte värd en sekund av min tid. Att du inte ens inser vad du har gjort mot mig är bara så idiotiskt att jag inte ens tänker förklara. Jävla pucko. You know I can't resist you.)