liverpoolflickans

Jobb är viktigt. Jobb är ordet som får oss att gå i skolan i typ 20 år. Jobb är vad vi strävar efter och vad hela våran framtid bygger på.
 En hemlighet; jag har aldrig haft ett.
  Blääää jag har verkligen försökt med sommarjobb och sånt men å det går bara inte. Ingen vill ha mig, jag känner mig så vädelös.
 Men idag! Heliga dag, ett litet jobb slängdes i ansiktet på oss under sista lektionen. Med oss menar jag mig själv och 3 andra små söta tjejer som jag jobbar tillsammans med på "rörlig bild".  Det var en lärare som förde med sig nyheterna. Till och med innan han kom in i rummet kunde jag höra änglakören sjunga halleluja och när dörren till vårat redigeringsrum öppnades (i slow motion) strömmade ett så starkt ljussken in att jag inte kunde kolla direkt på honom. 
  Nä ok det kanske inte var riktigt så men men. I alla fall. Han berättade (utan att vara löjligt lik gud) om ett gäng som behövde hjälp imorgon eftermiddag att filma en sak och (det bästa), man får pengar för det.
    WOAH låter det inte bara för likt ett jobb för att vara sant!? Jag och E var PÅ och när de andra två snälla flickorna såg våra blickar sa de att vi kunde ta det. Våran (min) entusiasm över något som lät lite halvtråkigt måste ha avslöjat våran (min) desperation efter jobb. 
  Läraren var snäll och pratade med Roland som han hette, farbrorn vi ska jobba med. Sedan kom den hemska delen. Vi skulle prata med honom. När signalerna gick fram på telefonen var det nästan som den där leken "bomben" man envisades att göra varendra gympalektion i mellanstadiet. Ni vet när man hade en stor medicinboll som var en bomb och man skulle kasta över den till motståndaren. När musiken tystnade "sprängdes" "bomben" och det lag som hade "bomben" på sin sida fick en prick.
   Telefonen motsvarade bomben och jag och Elin bollade den fram och tillbaka. Vi visste att den som höll i den när Roland svarade skulle behöva prata.
   Jag fick en prick. Men också ett jobb :D! Har bara ett litet problem nu. När jag pratade med Roland pratade han om mig och E i singular, "Du kan komma dit och dit" "Du kan ta med det och det" . Det blev en slags litet osynligt slag där jag hela tiden och så tydligt som möjligt försökte påpeka att "visst VIIII kommer dit och dit" och "VIIIII tar med det och det" men jag tror ändå inte han förstod att imorgon kommer vi vara TVÅ tjejer, redo att tjäna lite (väldigt lite??) pengar :). -Men det e Rolands problem. Jag har fixat mitt första jobb och är glad. 
  
Over and out// Jennie