liverpoolflickans

Igår fick jag en regndroppe på näsan. Min första tanke var att någon råkat spotta på mig men den teorin avskrevs snabbt när jag insåg att jag var ensam. Min nästa tanke blev då att det måste ha droppat från taket på affären jag just gått ut ur. Inte förens droppe nummer två och tre landade på mig insåg jag att det faktiskt regnade.
   Det är sjukt hur främmande tanken kändes för mig. Vårsolen hade strålat från en klarblå himmel i nästan en vecka konstant, för mig var regn något hemskt väder som kanske skulle komma och besöka oss på sommaren men absolut inte nu, tanken kändes absurd bara samma morgon.
   Jag hade föreställt mig i mitt huvud hur väderförändringen skulle gå till. Från dag till dag skulle det bli ett par fler moln på himlen och kanske efter en vecka bli helt igenmulet. Efter några mulna dagar skulle regnet och kylan hänga i luften och efter ytterligare ett par depprimerande dygn skulle dom första stora dropparna falla från skyn. I min fantasi skulle förvandlingen ta ett par veckor, i verkligheten tog det en dag.
    När jag cyklade hem och kände den där välkända lukten av blöt asfalt man bara känner på sommaren funderade jag lite på hur snabbt saker egentligen förändras omkring oss. Kan vi verkligen hänga med?
  Jag pratar om livet, om individen. Det tar bara ett ögonblick att möte den person man kommer spendera resten av sitt liv med, en sekund att bestämma sig för att göra någonting dumt som kan bli slutet på en relation och en minut att inse att man inte står ut med den person man stått bredvid en i flera år. Det liv man håller kärt på morgonen kan se helt annorlunda ut när man lägger sig ner för att sova på kvällen. 
  Saker förändras. Fort. Och det är inget vi kan göra åt det. Ifall något ändras till det bättre är det bara att tacka och ta emot. Ifall något förändras till det sämre får man work though the pain och vänta på bättre tider.
   Eftersom det är så lätt att förlora fotfästet på bara några ögonblick går kanske många omkring och är rädda för att göra just det. Jag brukade gå omkring och oroa mig för allt möjligt obehagligt jag visste väntade mig i framtiden tills jag förstod att man måste leva i nuet och uppskatta ögonblicket. När jag tänker och oroar mig för mycket för saker som ska hända brukar jag fråga mig själv "Just nu i denna sekund, är du glad?"
   De allra flesta gångerna har svaret blivit "Ja".