liverpoolflickans

 Jag har så mycket jag vill säga. Så många ord och tankar och känslor men inget vill komma ut på papper utan att verka fel. Vissa saker går inte att beskriva. Som den plötsliga men behagliga elchocken som verkar så igenom kroppen när man möter en speciell persons blick.
   Jag fösökte börja skriva om attraktion men det föll platt. Jag kom på att det är alldeles för komplicerat och inget jag egentligen vill förstå mig på eller gräva i. Man förstår redan alldeles för mycket i denna värld. Vore det inte skönt att kunna titta upp på natthimlen och se gnistrande diamanter  och bara förundras av deras skönhet utan att egentligen veta vad det är för något? Vissa har som jobb att göra det varje kväll men tror du de ser något vackert eller ser de gasmoln och kalla stenklumpar? De är allt för fokuserade på att hitta svar att de inte ser skönheten i frågan.
   Men nog om det. Jag ville egentligen prata om honom. Han med den blå kameran. Egentligen har jag ingen aning om vilken färg hans kamera har, om han ens har någon kamera alls. Men för några månader sedan hade jag en dröm. Jag drömde om honom. Att jag åkte buss och han åkte i bil bredvid och vi kollade på varandra. Han märkte mig. Och inte bara det, han tyckte om mig tillräckligt för att gå på bussen och börja prata med mig.
   Jag kommer inte ihåg så mycket av drömmen längre. Det enda jag kommer ihåg tydligt var att han hade en blå kamera. En helt knallblå liten kamera som han gav till mig att ta hand om.
   Jag vaknade nästa dag och önskade så mycket att jag nästan fick ont att den där drömmen hade varit sann. Att vi faktiskt fått kontakt på riktigt. Men såklart inte. Tillbaka i verkliga livet var det där bara vad det just varit, en dröm. Jag var lika okänd för honom som vilken annan blåögd flicka som helst.
   Men nu mina vänner, månader senare, kan jag se tillbaka med ett skratt. Saken är den att han har märkt mig. Och vi har fått kontakt. Vad det betyder vågar jag bara hoppas på i den mörkaste lilla hörnet av mitt hjärta men jag vågar säga att min dröm har sånär på blivit verklighet. Så varför inte anta att han har den där blåa lilla kameran på riktigt också? Och att han en dag kommer ge den till mig....



Har han ett namn? Jomen visst. Hubbabubba...