liverpoolflickans

Den sociala nätverkssidan facebook är beroendeframkallande, och jag är redo att erkänna att jag är en av många facebookoholics. Varför vet jag inte riktigt. Det finns ju ingen uppenbar orsak till varför man blir beroende. Det är inte som cigaretter eller choklad, där vet man åtminstone varför man fastnat. Om någon frågar kan man bara rycka på axlarna och säga något i stil med "det e nikotinet du vet" eller "jag är sockerberoende förstår du". Med fenomenet facebook kan man inte skylla på något sådant.

Faktum är att det är lite frustrerande att själv inte riktigt veta varför man är beroende av det. Min pojkvän frågade en gång "Men vad är så bra med facebook egentligen?" och jag kom på mig själv med att inte ha något ordentligt svar. Man måste vara medlem och lite beroende för att förstå själv. Det är en känsla. Vad för känsla vet jag inte. Men det är en känsla.

Så vad är det som gör att vi gillar facebook så mycket? Vad är det egentligen som gör att vi känner att vi bara måste gå in på facebook en snabbis varje gång vi får ett par minuter över? Jag tror det kan finnas många olika anledningar. För det första så vill vi i dagens samhälle ha så mycket koll som möjligt. Skvaller är nästan viktigare än vatten och facebook är som en klar, ständigt strilande fjällsbäck. Bara för glittrande och porlande för att avstå, även om man inte är törstig. Med bara ett par klick så kan man läsa om vad en stor del av ens bekantskapskrets har för sig. Vart de är, vad de gör, vem de är med eller hur de mår i största allmänhet. Till exempel så är att byta civilstatus på facebook numera det ultimata sättet att bli tillsammans med någon officiellt, och det är facebookare som får reda på det först. Har man facebook så hänger man med helt enkelt. Och man måste vara online ofta för att ständigt vara uppdaterad.

För det andra så tror jag att vissa använder facebook som självbekräftelse. Det är ingen som kan förneka att det är kul när folk kommenterar eller gillar ens status eller bilder. Man får bekräftelse på att folk faktiskt bryr sig om en. Därför uppdaterar vissa sin status oftare än andra. Man vill veta att man syns och hörs och att folk uppmärksammar ens liv och aktiviteter.

Ännu en anledning till varför facebook blivit så populärt är för att det kanske är det bästa tidsfördrivet någonsin. Visst, man kan vara inne i 10 minuter och sedan tänka "jaha och nu då? Facebook är nog egentligen ganska trist och händelselöst när allt kommer omkring..." men sedan sitter man ändå där i timmar om man inte har något annat att göra. Det finns spel att spela och bli beroende av, grupper med sjuka namn att gå med i, konstiga test att göra och massvis med vänner, bekanta och okända att snoka runt bland. Man försöker fördriva tiden på bästa sätt tills något nytt händer, för då är man bland de första att veta.

Så är det svaret? Är det därför man blir beroende av facebook? För att man vill "hänga med"? Jag tror att det mycket väl kan vara så. Nu måste vi bara ställa oss själva frågan om det är viktigt att "hänga med" under just den timman man ska skriva på sin läxa. Är det möjligt att ha igång datorn utan att gå in på facebook? För alla oss facebookoholics så blir det självinsiktliga svaret tyvärr nej. Är inte det lite skrämmande?