liverpoolflickans

Jo men det är väl inte för inte som man heter liverpoolflickans. idag var det derby mot Everton och här kommer lite reflektioner...

1a halvlek: det e så surt att se sitt lag dominera allting men inte få till det där sista :/... tråkigt tråkigt

2a halvlek: bättre :D! Många gula och ett rött kort tyder på action ;)! OCH el niño lyckades klämma in 2 mål :D SPÄNNING :D

Domaren: HELT sjuk. jag brukar hata domare men denna var ju bara för cp asså. Undra hur många rosa fjärliar som flög runt i hans huvud.

Bäst: spänningen mellan lagen :D ett derby gör det lite extra tense och den vänlighet som vanligen finns mellan spelarna från de olika lagen var bortblåst XD priceless.

Sämst: Att Torres inte fick hattricket han förtjänade och att bilden var dålig och allting laggade ihjäl ibland.

Mest överraskande: Att domaren gav that evertonian ett rött kort :S... nu bryr jag mig inte så mycket eftersom det var en från everton men det var faktiskt väldigt ovärt och hade jag hejat på everton hade jag varit SKIIT sur.

Också: Man måste alltid nämna Gerrard, stomen i laget med skottet som bara får en att le :)


 LIVERPOOL VINNER PL I ÅR! I CAN FEEL IT. You'll never walk alone lads, over and out// Jennie

pip pip dagens i-landsproblem. Jag får verkligen ångest av att bara starta datorn. Innan jag ens har loggat in så ser jag det. "33 olästa e-postmeddelanden".
   Nu kanske du tänker att "oj, men det var väl trevligt den lilla flickan är populär och har fått 33 fina e-mail från sina översociala kompisar." men icke sa picke pö. Ifall jag bara en dag hade startat datorn och funnit 33 sprillans nya mail hade jag kanske inte fått ångest utan tänkt likadant som du men detta är inte av den sorten. Detta är en mailhög som har vuxit fram med tiden. En mailhög av mail som man drar sig in i det längsta för att läsa. Det är skräppost.
   Det började med bara ett eller två stycken och man tänker "jaja, dom kan jag ta och läsa någon annan dag. Det är ju trots allt bara två mail" men med tiden som man får allt fler mail så känner man tyngden på sina axlar bli allt svårare att bära tills man helt enkelt går in i ett slags förnekelse stadie. "Vadå 25 mail? det är bara en obetydligt siffra, jag har inga mail...". man liksom försöker låtsas att man inte ser det, men varje gång blicken snuddar vid dom brännande siffrorna känner man ett litet styng av ångest i magen.
    Det tråkiga med detta är ju förstås inte att man inte får läst sin skäppost. Det är att när det väl dimper in ett fint mail från en long lost vän så blir det bara ännu en siffra att lägga på mailhögen. För länge sedan har man ju börjat undvika att ens kolla i sin inbox i rädslan av att tvingas läsa eller blir fast med att radera alla 245 mail. Det skulle ju slösa alldeles för mycket på ens värdefulla tid. Så man offrar helt enkelt dom mail som är värda att läsa mot ångesten att slukas av alla andra skitmial som pockar på ens uppmärksamhet.
     Men nu idag mina vänner har jag fattat ett drastiskt beslut. Min 33-hög ska bort! Puts väck! Innan den bara skenar iväg och blir en 245:a (ja, jag känner faktiskt en som har det så svårt ställt). Min svåraste plågoande blir nog "Delta Airlines" som tjatar i ca 20 mail om skymiles och skit men jag har samlat styrkan, och jag råder alla med samma problem att följa mitt (för en gångs skull) goda exempel.

Over and out// Jennie

ok då kanske det var dags att skriva någonting här då :) 

 Hej hej :). Här e liverpoolflickan, noltjejen, flaggan i topp ja, allt det dära ;). Jag vet inte riktigt vad man skriver i en blogg så kanske ska presentera mig lite. 
    Jag bor i en minihåla som ingen känner till förutom dom som bor här och kanske, kanske dom som bor i grannkommunerna. När jag var liten undrade jag varför det var så "o-känt" för jag tyckte att jag bodde på världens mest perfekta ställe. Det finns massor med hus där alla mina kompisar fick plats, typ en halv miljon lekplatser (5, om man räknar bort dagisens och skolans), stora fina gräsmattor och en pulkabacke.
    Nu i tonåren sen man det i en annan synvinkel. Den enda som finns är ju hus, lekplatser och lite gräs! Inte ens människor verkar det finnas. Bara ett ord kan beskriva det, "dött". Sorgligt men sant. 
   När man bor i en liten håla som denna finns det vissa saker man helt enkelt blir van vid. Att t.ex. ens granne är  kompisens farbror, att en annan av kompisarna bor bredvid en tredje kompis killes farmor, eller för att göra det ännu krångligare, en man känners pojkvän är ens galma dagmammas son och man brukade vara i det huset varenda dag. Inget av detta är något man lyfter på ögonbrynet åt. "hahaha, incest, incest familje-fest" och så har man accepterat det. Sjukt? Jo något....
   Är detta ett ställe jag vill stanna på? Nej! Är detta ett ställe jag hatar? Hm.... Det vågar jag faktiskt inte svara på. Jag tror man har samma relation till stället man växte upp på som till ett syskon. Vissa älskar det och dom förblir kompisar för resten av livet, man stannar kvar där man växte upp.
    Dom flesta, som jag, får gå igenom en lite längre historia.
    När man är liten älskar man det, för man vet ju inget bättre. Ju äldra man blir ju mer stör man sig på det och vill bara komma så långt ifrån det som möjligt men i slutet av dagen så kommer man alltid tillbaka och hälsar på, kollar hur det går och vad som förändrats sen sist. Man har ju ändå så många minnen tillsammans att det är omöjligt att bara sticka iväg och aldrig tänkta på det igen. Man har ett speciellt slags band till stället man växte upp på.
    Så, det får bli det sista för idag :). 
    Over and out// Jennie