liverpoolflickans

Nu har jag börjar skriva på detta inlägget tre gånger. En gång fick jag faktiskt en helt normal-långt (för mig) inlägg med text men tog bort allt. Det kändes inte rätt. Det kunde inte riktigt beskriva det jag försöker få ner i ord, och nu så slog mig tanken, det går nog inte över huvudtaget. Det jag vill beskriva är större än ord. Det är det som får mig att sitta inne på msn i timmar och hoppas på att du ska logga in. Det är det som får mitt hjärta att hoppa över ett slag när jag ser dig på andra sidan rummet. Det är det som får mig att le som det största fånet i Sverige när jag tänker på något du sagt. Nej stryk det, största fånet i världen. Det är det som får mig att förlora kontrollen över mina smile-muskler när någon nämner ditt namn. Det är det som får mig att vilja prata med dig hela tiden. Det är det som får mig att smsa dig, säkert alldeles för ofta. Det är det som vill att du ska veta precis hur jag känner så du kan erkänna att du känner likadant tillbaka. Men det är också det som inte alls vill att du ska veta för det kan skrämma dig och förstöra om du inte alls känner likadant tillbaka.

Så jag är fast här. Utan att kunna förklara, på samma gång som jag vill att du ska förstå. Jag hoppas att du kan se det i mitt leende, i mina ögon och att du har ett leende och en blick att ge tillbaka.