~Minne~
Solen sken. Inte såg vi molnen borta vid horisonten.
Jag kommer ihåg det så väl. Hur vi cyklade med vinden i våra hår och ett leende på läpparna. Hur vägen beredde ut sig framför oss i värmen. Vägen vi kunde så väl. Visst var det väl chips vi skulle köpa? Något så alldagligt som att cykla till kiosken, vem hade kunnat ana att det skulle komma att bli ett av mina finaste minnen? Ett sommarminne att plocka fram när man känner sig ledsen.
Idén kom väl från mig om jag minns rätt. Jag tänkte att det kunde bli en kul grej att försöka med. Ett litet "äventyr". Oj, om jag ändå hade vetat.
Hur långt hade vi hunnit? 50 meter? Stigen var smal och brant och slingrade sig fram i skogen. Där fanns trappsteg gjorde av stora stenblock för att underlätta för fotgängare som gick neråt, inte cyklister som kämpade sig uppför. Jag gick först och du gick efter mig. Om jag blundar ser jag det framför mig. Jag vände mig om och kollade på dig. Dina kinder var rosiga från ansträngningen och i ögonen fanns något som bara vill ge upp och döda mig för min dumma idé. Märkte vi egentligen när solen försvann? När någon satte på duschen?
Plötsligt stod vi där. Två tjejej i skogen, påväg uppför ett berg med två cyklar som inte var anpassade överhuvudtaget till terrängen. Jag hade på mig ett linne och badbyxor, du hade något ännu sommrigare. Regnet som öste ner över oss. Regnet som det inte verkade finnas slut på. Kläderna blev pisseblöta, håret blev klistrade mot våra ansikten.
Det var nog när den första åskknallen exploderade precis ovanför oss som vi blev rädda på riktigt. Jag såg det i dina ögon. Jag kunde höra det på din röst när du frågade hur långt det var kvar. Jag visste att det var långt, ändå sa jag att vi snart var framme.
Jag tänkte på hela situationen. Fast mitt i skogen på en smal stig, påväg med cyklar uppför och med regn som gjorde det svårt att se. Jag kollade på dig. Du var lika blöt som om du ramlat i sjön, blicken ville döda mig och cykeln höll du ett krampaktigt tag där den stod nästan vertikalt påväg uppåt. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Jag tror aldrig du förstod varför jag gjorde det men du började också skratta.
Så stod vi där.
Mitt i den värsta åskstormen.
Och vi skrattade så mycket att vi inte kunde röra oss.
Tillslut lyckades vi komma upp till vägen. Jag kommer fortfarande ihåg bilarna som körde förbi, hur förarna skratta åt oss. Vi måste väl ha sett ut som dränkta katter.
Det är ett av mina finaste sommarminnen.
Jag kommer ihåg det så väl. Hur vi cyklade med vinden i våra hår och ett leende på läpparna. Hur vägen beredde ut sig framför oss i värmen. Vägen vi kunde så väl. Visst var det väl chips vi skulle köpa? Något så alldagligt som att cykla till kiosken, vem hade kunnat ana att det skulle komma att bli ett av mina finaste minnen? Ett sommarminne att plocka fram när man känner sig ledsen.
Idén kom väl från mig om jag minns rätt. Jag tänkte att det kunde bli en kul grej att försöka med. Ett litet "äventyr". Oj, om jag ändå hade vetat.
Hur långt hade vi hunnit? 50 meter? Stigen var smal och brant och slingrade sig fram i skogen. Där fanns trappsteg gjorde av stora stenblock för att underlätta för fotgängare som gick neråt, inte cyklister som kämpade sig uppför. Jag gick först och du gick efter mig. Om jag blundar ser jag det framför mig. Jag vände mig om och kollade på dig. Dina kinder var rosiga från ansträngningen och i ögonen fanns något som bara vill ge upp och döda mig för min dumma idé. Märkte vi egentligen när solen försvann? När någon satte på duschen?
Plötsligt stod vi där. Två tjejej i skogen, påväg uppför ett berg med två cyklar som inte var anpassade överhuvudtaget till terrängen. Jag hade på mig ett linne och badbyxor, du hade något ännu sommrigare. Regnet som öste ner över oss. Regnet som det inte verkade finnas slut på. Kläderna blev pisseblöta, håret blev klistrade mot våra ansikten.
Det var nog när den första åskknallen exploderade precis ovanför oss som vi blev rädda på riktigt. Jag såg det i dina ögon. Jag kunde höra det på din röst när du frågade hur långt det var kvar. Jag visste att det var långt, ändå sa jag att vi snart var framme.
Jag tänkte på hela situationen. Fast mitt i skogen på en smal stig, påväg med cyklar uppför och med regn som gjorde det svårt att se. Jag kollade på dig. Du var lika blöt som om du ramlat i sjön, blicken ville döda mig och cykeln höll du ett krampaktigt tag där den stod nästan vertikalt påväg uppåt. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Jag tror aldrig du förstod varför jag gjorde det men du började också skratta.
Så stod vi där.
Mitt i den värsta åskstormen.
Och vi skrattade så mycket att vi inte kunde röra oss.
Tillslut lyckades vi komma upp till vägen. Jag kommer fortfarande ihåg bilarna som körde förbi, hur förarna skratta åt oss. Vi måste väl ha sett ut som dränkta katter.
Det är ett av mina finaste sommarminnen.
