Om min syrra Nol (och andra hålor)
ok då kanske det var dags att skriva någonting här då :)
Hej hej :). Här e liverpoolflickan, noltjejen, flaggan i topp ja, allt det dära ;). Jag vet inte riktigt vad man skriver i en blogg så kanske ska presentera mig lite.
Jag bor i en minihåla som ingen känner till förutom dom som bor här och kanske, kanske dom som bor i grannkommunerna. När jag var liten undrade jag varför det var så "o-känt" för jag tyckte att jag bodde på världens mest perfekta ställe. Det finns massor med hus där alla mina kompisar fick plats, typ en halv miljon lekplatser (5, om man räknar bort dagisens och skolans), stora fina gräsmattor och en pulkabacke.
Nu i tonåren sen man det i en annan synvinkel. Den enda som finns är ju hus, lekplatser och lite gräs! Inte ens människor verkar det finnas. Bara ett ord kan beskriva det, "dött". Sorgligt men sant.
När man bor i en liten håla som denna finns det vissa saker man helt enkelt blir van vid. Att t.ex. ens granne är kompisens farbror, att en annan av kompisarna bor bredvid en tredje kompis killes farmor, eller för att göra det ännu krångligare, en man känners pojkvän är ens galma dagmammas son och man brukade vara i det huset varenda dag. Inget av detta är något man lyfter på ögonbrynet åt. "hahaha, incest, incest familje-fest" och så har man accepterat det. Sjukt? Jo något....
Är detta ett ställe jag vill stanna på? Nej! Är detta ett ställe jag hatar? Hm.... Det vågar jag faktiskt inte svara på. Jag tror man har samma relation till stället man växte upp på som till ett syskon. Vissa älskar det och dom förblir kompisar för resten av livet, man stannar kvar där man växte upp.
Dom flesta, som jag, får gå igenom en lite längre historia.
När man är liten älskar man det, för man vet ju inget bättre. Ju äldra man blir ju mer stör man sig på det och vill bara komma så långt ifrån det som möjligt men i slutet av dagen så kommer man alltid tillbaka och hälsar på, kollar hur det går och vad som förändrats sen sist. Man har ju ändå så många minnen tillsammans att det är omöjligt att bara sticka iväg och aldrig tänkta på det igen. Man har ett speciellt slags band till stället man växte upp på.
Så, det får bli det sista för idag :).
Over and out// Jennie
Hej hej :). Här e liverpoolflickan, noltjejen, flaggan i topp ja, allt det dära ;). Jag vet inte riktigt vad man skriver i en blogg så kanske ska presentera mig lite.
Jag bor i en minihåla som ingen känner till förutom dom som bor här och kanske, kanske dom som bor i grannkommunerna. När jag var liten undrade jag varför det var så "o-känt" för jag tyckte att jag bodde på världens mest perfekta ställe. Det finns massor med hus där alla mina kompisar fick plats, typ en halv miljon lekplatser (5, om man räknar bort dagisens och skolans), stora fina gräsmattor och en pulkabacke.
Nu i tonåren sen man det i en annan synvinkel. Den enda som finns är ju hus, lekplatser och lite gräs! Inte ens människor verkar det finnas. Bara ett ord kan beskriva det, "dött". Sorgligt men sant.
När man bor i en liten håla som denna finns det vissa saker man helt enkelt blir van vid. Att t.ex. ens granne är kompisens farbror, att en annan av kompisarna bor bredvid en tredje kompis killes farmor, eller för att göra det ännu krångligare, en man känners pojkvän är ens galma dagmammas son och man brukade vara i det huset varenda dag. Inget av detta är något man lyfter på ögonbrynet åt. "hahaha, incest, incest familje-fest" och så har man accepterat det. Sjukt? Jo något....
Är detta ett ställe jag vill stanna på? Nej! Är detta ett ställe jag hatar? Hm.... Det vågar jag faktiskt inte svara på. Jag tror man har samma relation till stället man växte upp på som till ett syskon. Vissa älskar det och dom förblir kompisar för resten av livet, man stannar kvar där man växte upp.
Dom flesta, som jag, får gå igenom en lite längre historia.
När man är liten älskar man det, för man vet ju inget bättre. Ju äldra man blir ju mer stör man sig på det och vill bara komma så långt ifrån det som möjligt men i slutet av dagen så kommer man alltid tillbaka och hälsar på, kollar hur det går och vad som förändrats sen sist. Man har ju ändå så många minnen tillsammans att det är omöjligt att bara sticka iväg och aldrig tänkta på det igen. Man har ett speciellt slags band till stället man växte upp på.
Så, det får bli det sista för idag :).
Over and out// Jennie
Kommentarer
Postat av: Elin
woooho första inlägget :D
Trackback
